Min ADHD hjärna!
Jag fick min adhd-diagnos väldigt sent i livet, rättare sagt vid 32 års ålder. Jag tänker ofta på hur allt kanske hade sett ut om jag fått hjälp redan som litet barn. I skolan var det ett helvete redan från dag ett och jag spenderade mycket tid ute i koridoren eftersom jag blev utkastad från klassrummet när jag var "bråkig" som lärarna kallade det. Att jag var jobbig fick jag höra jämt och ständigt, kännde mig standigt misslyckad som liten. Redan i ettan så tyckte både min lärare och mina klasskompisars föräldrar att jag var så bråkig och jobbig att jag ej fick gå kvar i klassen. Värst var nog mina kompisars föräldrar som inte ville att jag skulle gå kvar i samma klass som deras barn, fy fan säger jag. Jag var ju bara ett litet barn. Klassen jag hamnade i hade en fröken som var jätte snäll och gullig mot mig, men mina problem fortsatte. Jag skötte inte skolarbetet och jag hade svårt att koncentrera mig och kunde inte sitta still, jag blev kallad "dampunge". Mamma tog kontakt med PBU som idag kallas för BUP för att söka hjälp för mina problem. Jag hatade att gå dit och besöken där ledde inte till någon hjälp. När jag tänker tillbaka på min skolgång så är det inte konstigt att allt blev som det blev. i högstadiet blev allt värre och värre och jag började dricka och det är ju inget unikt men jag drack alltid tills jag fick minnesluckor. Jag testade även Cannabis för första gången när jag var 13 år, helt sjukt när jag tänker tillbaka. Jag var då inte mkt i skolan och var jag där så gick jag aldrig på lektionerna och som straff då fick jag gå om åttan. Jag flyttade hem till pappa när jag var 14 år då mamma kännde att hon tömt alla resurser som hon hade. Hos pappa blev allt värre och droger blev mer och mer intressant och tillslut så träffade jag min då bästa vän som hette Amfetamin och vi var bästa vänner under många år, jag kommer inte gå in på det närmare idag. Summan av kardemunnan då! Det är att jag är så förbannad på alla runt mig när jag var liten och som inte ville se att jag behövde hjälp, som bara skällde och straffade mig. Jag var liten och hade svårigheter jag var inget monster. Nu när jag har min diagnos och jag får min medicin så funkar ju mitt liv med allt vad det innebär. På återseende kram Sara
